Svartberget.
Berättelse från Ångermanland.

Sid 1
Det är ett av alla iakttagare erkänt förhållande att det olika skaplynnet hos den yttre naturen utövar ett mäktigt inflytande på befolkningen och så att säga påtrycker den sin egen stämpel. För att nu inte tala om skillnaden mellan den varma söderns eldiga barn och den kalla nordens bebyggare, vilken olikhet råder inte mellan slättbon och bergsbon. Hos den förra tycks blodet rinna lika lugnt och sakta som vattnet i de floder han ser. Hos den senare tycks det antaga samma oroliga hastande fart som de mellan bergsklyftorna forsande älvarna. Slättbon är i allmänhet mera flegmatisk, betänksam, prosaisk; bergsbon däremot mera livlig, överdådig, svärmisk. 

Men inte nog med att landskapets allmänna karaktär avspeglar sig i befolkningens skaplynne, även lokala förhållanden kan på den enskildes utveckling och sinnesriktning utöva stor makt. För många äger den honom omgivande naturen en ödesdiger betydelse; den sammanväver sig med hans livsåskådning, den antager för honom ej sällan egenskapen av något personligt, besjälat som än tryckande än upplyftande tar del i hans yttre och inre livs viktigaste tilldragelser.

I nordliga Ångermanland på södra sidan av byn Krången reser sig likt en mörk vägg, ett berg, högt och dystert, med evig skugga härskande vid sin fot. Skogen, som betäcker dess sidor, förmår dock inte undanskymma stenmassorna som höjer sig över varandra likt en till hälften nedrasad, skyhög ruin. Bergets kam bildar, sedd från byn, en halvcirkel, och för dem som bor närmast intill berget tycks solen, när hon om höstmorgonen uppstigit ur Viksjön, rulla upp efter östra bergssluttningen, vid middagen stå rätt över bergets högsta klint och sedan glidande

Sid 2
fram över trädtopparna skrida allt längre ner åt motsatta sidan tills hon försvinner bakom stenklipporna väster om byn.

Närmast intill berget och skild därifrån endast av en dal med en där igenom rinnande bäck låg den gård, där Elias Ingelsson var bonde. Han var en medelålders man, hade gift sig för få år sedan och hade en enda son, vilken efter fadern i dopet blivit kallad Ingel. Det var en underlig gosse, tystlåten och stilla, hans far förstod honom inte och modern inte riktigt heller; men så mycket bättre förstods han av farmodern, som bodde för sig själv på gården i en liten stuga. Därinne uppehöll han sig helst och trivdes allra bäst, där inne var det alltid ljusare och lugnare tyckte han, än i stora byggningen där de ständigt hade så mycket att göra och där han alltid stod i vägen. Så ofta han var förargad eller tyckte sig vara förorättad, och det hände ganska ofta, gick han in till farmor; hon berättade underbara saker för honom och då blev han åter lugn.

Han hade i sina tidigaste år genomgått en mängd sjukdomar och var ännu späd och klen för sin ålder. Troligtvis hade detta bidragit till att göra hans lynne så otåligt och retligt. När han låg på sin bädd och plågades, kunde man aldrig på annat sätt förmå honom upphöra med sin klagan och gråt än genom hotelser att gubben i Svartberget skulle komma och ta honom, såvida han inte teg. Denna hotelse hade alltid till följd att han tvärstannade mitt i den häftigaste gråt och kastade förfärade blickar omkring sig. Ville man injaga den yttersta fasa och förskräckelse för honom behövde man bara peka på berget och ropa: akta dig, se nu kommer bergsgubben och tar dig! Många gånger hände det att han mitt i sömnen reste sig upp i sängen med stirrande ögon, svettdrypande panna och skälvande lemmar, sökande undfly någon osynlig fiende. När han då vaknade och man

Sid 3
frågade honom om orsaken till hans förskräckelse var det alltid bergsgubben som varit framme och skrämt honom. Ofta på morgonen gick han in till farmor och i gengäld för hennes sagor berättade han sina drömmar, i vilken Svartberget och dess fruktansvärde gubbe oftast spelat de viktigaste rollerna.

Svartberget var den medelpunkt kring vilken den lille Ingels tankar dagligen rörde sig; det var ett föremål ofta för hans skräck, alltid för hans undran. Hans föräldrar var mycket stränga mot honom, han agades hårt för varje verklig och inbillad förseelse, och som han nästan aldrig erhöll tillåtelse att söka upp andra barn i byn att leka med, så hade han inget annat att göra om dagarna än att, uppkrupen på bänken vid fönstret och med armbågarna stödda mot fönsterbrädan, betrakta berget vilket hans fantasi befolkade med alla de jättar, troll, skogsrån och tomtegubbar, om vilka han hörde farmor berätta. Han såg dem där uppe än stå orörliga och förstenade, än förvandla sig från den ena förunderliga skepnad till den andra, men detta så snabbt att hans öga knappast kunde följa med förändringen.

Högst uppe på berget syntes på ett ställe en djup lucka i den jämna raden av trädtopparna. Ingel hade många gånger undrat om denna hade någon särskild betydelse och han frågade en gång farmor om det. Hon tog upp honom i sitt knä, strök håret ur hans panna och började berätta: För många, många år tillbaka hade de här i församlingen en präst som var trollkarl och kallades Spå- Herr- Ola. Han kunde förgöra människor och boskap och anstiftade mycket ont här i socknen. Det är han som försämrat fisken i Viksjön; förut fanns det storfisk i mängd, åde sik, braxen, id och alnslånga abborrar, men då prästen av bönderna ej fick så stor fisk i tionde som han ville ha, så blev han förgrymmad och förtrollade hela sjön så att där nu endast finns småfisk som gers och nors.

Sid 4
En gång råkade han i oenighet med grannskapets präst som var lika mäktig trollkarl som Spå- Herr- Ola. De blev så förbittrade på varandra, att vardera beslöt att förgöra den andre; men det bar så till att bägge trollade och skickade sina besvärjelser mot varandra på samma gång. Trolldomarna möttes därför under vägen ovanför Svartberget och tillintetgjorde varandra, men det var en förfärlig kamp, träd och stenar rycktes upp och allt sedan har det inte vuxit ett enda grönt strå på den fläcken. Det är detta ställe som syns här ifrån likt luckan efter en utryckt tand.

Farmor tystnade men Ingels nyfikenhet var väckt och han bad ivrigt att få höra mera om Spå- Herr- Ola, varför gumman slutligen gav vika för hans enträgenhet.

En gång, fortfor hon, hade Spå- Herr- Ola blivit osams med en bonde i Kyrkbyn angående några råmärken, som prästen flyttat för att få sina ägor större. Då bonden inte ville vika från sin rätt, förgjorde prästen honom och trodde sig därmed kunna få sin vilja fram, men bondens änka gav inte med sig heller så prästen beslöt slutligen att trolla ihjäl även henne. För detta ändamål sände han sin dräng till änkan, som hade ett dibarn vid bröstet; drängen skulle säga att prästen hade öronvärk och som botemedel å sin husbondes vägnar begära att få lite dimjölk i en kopp.

Då drängen kommit till granngården och framställt för änkan sitt ärende, anade hon listen, men låtsades inget märka, utan bad drängen sitta ned och vänta medan hon gick att anskaffa det begärda. Men så snart hon kommit utom dörren sprang hon till ladugården och mjölkade en gammal get, vilken hon väl kunde undvara, skyndade så in och lämnade koppen med mjölken. Drängen gick tillbaka med vad han fått och bar det till sin husbonde, som efter att ha läst varjehanda trolldom däröver, bad sin dräng att gå till kyrkogården med mjölken och slå ut den på en grav.

Sid 5
Tjänare lydde åter och gjorde som honom befallts. När han kom tillbaka tillfrågades han av sin husbonde om han hade hört något när han fullgjorde sitt uppdrag på kyrkogården. Nej, svarade denne, ingenting utom det att en get hördes bräka liksom höll de på att slakta henne. Då märkte prästen att kvinnan hade lurat honom och blev förgrymmad; dock fick änkan sedan dess sitta i ro för honom.

Men varför skulle folket behålla en präst som gjorde så mycket ont, frågade Ingel. Jo, ser du, svarade farmodern, det var nästan omöjligt att bli av med honom. Flera gånger hade socknen skickat till biskopen för att klaga, men ingen av dem som sändes, hade kommit fram dit han skulle; Spå- Herr- Ola trollade ihjäl dem på vägen. Slutligen rådfrågade man en klok gumma som bodde i grannsocknen, och hon gav det rådet, att man skulle sända någon som var född på en söndag och även döpt på en söndag, på en sådan skulle inte trolldom bita. Det fanns endast en sådan man här i socknen, honom skickade de, och han kom lyckligt fram fast prästen försökte alla trollkonster för att hindra honom. Biskopen lämnade hjälp mot Spå- Herr- Ola som insattes i ett hus uppe på Svartberget. Det huset hade ingen dörr och inga fönster, utan bara en trång glugg genom vilken man lämnade fången mat. Där satt han inspärrad en tid men en natt for Satan iväg med honom och halva huset med, så att när morgonen kom stod endast halva huset kvar på stället och där står det än i dag. På väggar och golv syntes blodfläckar och i springorna hade hårtestar fastnat när prästen slogs med den Onde ty han ville inte följa med godvilligt.

Mässhaken och den övriga prästskruden, som genom Spå- Herr- Ola blivit vanhelgade, hängdes upp i klockstapeln ovanför klockorna. Där hängde de i långa tider och alla människor fruktade dem, emedan de ännu hade lite trolldom kvar i sig och såg så besynnerliga ut. I synnerhet om nätterna slängde och svängde de liksom i en galge så att ingen tordes gå förbi klockstapeln. Slutligen kom en präst som befallde att man skulle taga bort dem, men detta var lättare sagt än gjort. Många av de modigaste män här i socknen

Sid 6
försökte det men de kom darrande och leka tillbaka, de hade inte vågar röra kläderna med ett finger. Då var det en som hette Sampe Kettilsson på Näset, han var den starkaste, vigaste och modigast i hela socknen men i början hade han bara stått och sett på hur de andra klättrade upp och ned. Till slut,när det inte var någon mer som vågade försöka, tog han av sig mössan, läste Fader Vår och började sedan klättra uppåt stegen. Då han kom upp till klockorna såg han hur kläderna därovan började svänga av och an, upp och ner, fast det inte blåste det minsta, och när han klättrat några steg till märkte han hur ormar och ödlor av alla slag kröp ut och in genom hålen på dem. Men Sampe var inte rädd ändå, han steg ännu högre men då förvandlade sig kläderna till stora hästhuvuden med grinande tänder och fladdrande maner. Ändå klev han på modigt några pinnar högre och nu vart det drakhuvuden som med långa halsar slingrade sig om varandra och sträckte sig allt längre ner mot honom med blodröda ögon och glödande gap. Men Sampe visste att alltsammans bara var ett djävulens verk, därför bävade han inte utan sträckte ut handen tills han fick tag i vidundren och i samma ögonblick blev då åter de gamla trasor som de förut varit, så att han kunde ta ner dem. Och den som gjorde detta, Ingel, det var ingen annan än din farmors morfars far, ty han hette Samuel Kettilsson.

Ingel kände sig stolt att en av hans förfäder utfört ett sådant hjältedåd och från den dagen erhöll Svartberget av honom två nya invånare nämligen Satan och Spå- Herr- Ola.

När Ingel hade lärt sig läsa, något som han länge längtat efter men ej fått emedan hans föräldrar ansåg honom för ung, då kunde hans tankar  ej så uteslutande som förut sysselsätta sig med Svartbergets hemligheter, men ofta blandade sig dock…………………..

(Här efter fattas det sidor i manuskriptet, berättelsen återkommer på sidan 15)

Sid 15
Ingels nästa besök i Svartberget inträffade omkring ett år därefter. Hans föräldrar hade rest den över en mil långa vägen till kyrkan och såsom vanligt strängt förbjudit sin son att under deras frånvaro begiva sig ut på byn eller annostädes. På söndagseftermiddagarna brukade byns hemmavarande församla sig och tåga från gård till gård under varjehanda upptåg i avvaktan på kyrkfolket, som, emedan de hade bekvämliga kvarter i kyrkbyn, först frampå aftonen begåvo sig roende över Viksjön hem till Krången. När båtarna blev synliga från byn, skyndade var och en av de lekande och stojande skaran hem igen.

Framemot middagen innevarande söndag kom en mängd av byns drängar och pojkar även fram till Elias Ingelssons gård och sedan de där lekt och roat sig en stund kom några överrens om att gå upp i Svartberget och plocka brandbär (hallon). Elias Ingelssons dräng skulle även följa med dem och föreslog Ingel att göra likaledes, men denne vägrade. ”Han törs inte gå med oss” sade Jonas till sina kamrater, ”ty han är rädd för bergsgubben”. De andra skrattade. ”Nej” ropade Ingel med förtrytelsens rodnad på sina kinder ”jag är inte rädd för någon bergsgubbe men pappa och mamma ha sagt, att jag inte får gå bort”. ”Å prat” invände Jonas ”inte är det för dem som du är rädd. För resten kan vi uppe på berget se båtarna ännu längre ute på sjön och hinna hem före kyrkfolket. Nej, saken är den att farmor berättat så många sagor om troll och spöken som skulle hålla till i berget, och du tror vartenda ord av kärringens prat.” Ingel blev slutligen så förargad att han grät och för att bevisa sitt mod följde han med när de andra gick.

Under vägen retade de honom oupphörligt. ”Är du säker på att inte bergsgubben inte tar dig” frågade en. ”Har du inte hört berättas om Näslös- Ante som gick upp i Svartberget på en söndag för att jaga? Han mötte en stor björn och skulle just sikta på honom då Nalle reste sig upp på bakbenen och tog geväret och sköt ihjäl honom på fläcken. Björnen har kvar bössan ännu och skjuter på alla människor han möter, i synnerhet på små pojkar, sådana som du.”
”Och har du hört” sa en tredje ”hur det gick med gossen…

Sid 16
…från Långvattnet som gick och gillrade för fågel häruppe i berget om vintrarna? En gång gick han och vittjade sina giller på söndagen. Han fann inte annat än en stor ripa men då han skulle lösa snaran, märkte han att ripan hade huvud i båda ändar. Pojken tog då till benen så fort han orkade men när han tittade tillbaka såg han hur fågeln sprang efter och flaxade med vingarna och svängde sina båda halsar och blev allt större och större. Slutligen kom gossen in på en vinterväg i berget; en gubbe satt framför i en släde och körde och hade ett klingande bjällertyg. Gossen ställde sig på medarna bakpå och bad gubben köra för brinnande livet. Denne gjorde så det bar av allt fortare och fortare, slutligen vek han av från vägen och nu gick det i vildaste fart över stock och sten mitt genom tätaste skogen. Då märkte gossen att det inte stod rätt till med denne körsven och ville kasta sig av, men hans händer och föttervar fastgrodda vid släden. Och när han närmare betraktade det kreatur som drog släden, fann han att det var just samma ripa som han haft efter sig. Hennes ena hals vore vänd bakåt och ögonen glödde som eldklot och bjällertyget runt halsen dånade som kyrkklockor. Dag och natt både vinter och sommar åkte gossen här uppe i berget, några har hört hans nödrop andra har hört bjällerklangen och somliga har sett hela spökeriet hastigt skymta förbi i skogen. Och om du inte tror det så kommer de efter dig och låter dig åka med.”

Under dylika samtal och historier hade sällskapet hunnit fram till det stället där brandbären växte men det visade sig snart att bärplockning ej varit huvudändamålet med de ungas utflykt. Så snart de mättat sig med bär företog de sig istället att klättra allt högra upp i berget, varvid Ingel som var mindre och svagare än de andra, blev efter. Han gjorde sig ej heller i början någon brådska att följa efter. Han glömde snart helt och hållet bort sina kamrater och stället där han befann sig , liksom i yrsel vandrade han omkring, fick stenar…………………

Sidor fattas…

Sid 19
…under sommaren sett utan något annat; de forna trollen och vidundren hade flytt och andra kommit istället. Ännu alltför svag och matt efter sjukdomen för att kunna deltaga i något arbete satt sålunda Ingel uppkrupen på en bänk vid fönstret. Därunder började han i brist på annan sysselsättning att av trä skära varjehanda figurer och bilder. Han hade ett gott handlag och förvärvade sig allt större skicklighet, så att hans bilder snart vunno allmän uppmärksamhet av besökande. I början formade han endast hästar, kor och getter och andra djur, men snart började han efterbilda alla de vidunder som han trodde sig sett i Svartberget och vilka han hört farmor beskriva, många dylika figurer voro även avmålade på de vitkalkade väggarna i den så kallade helgdagsstugan, en sal avsedd att begagnas vid festliga tillfällen, i synnerhet till dans på söndagsaftnarna. Alla dessa källor gav rikt stoff till hans inbillning och snart uppstod under hans händer varjehanda drakar, sjöjungfrur, skogsrån och dylikt. Somliga av dessa bilder voro så hemska att både han själv och andra blev rädda för dem.

Bland de orsaker, som bidrog att göra Svartberget fruktat eller åtminstone betraktat som vidskeplig vördnad av alla byns invånare, var även den stora mängd av ugglor som där uppe hade sitt tillhåll. Nästan varje natt, i synnerhet vintertid, kunde man höra en eller flera sådana uppstämma sin klagolåt, detta ansågs båda olycka, i synnerhet om ugglan såsom stundom hände flög ända inpå gårdarna och där lät höra sitt hemska läte. Detta förebådade alltid död, och som man trodde sig kunna utskilja tvenne slag av ugglelåt så berodde det av huruvida denna död förestod en människa eller ett kreatur.

En afton, då familjens alla medlemmar i Elias Ingelssons hus sutto församlade kring spisen med dess flammande brasa, hörde de en uggla, vilken tycktes sitta ute på förstugukvisten, ropa sitt dova ut-ut, vilket man ansåg betyda att en människa snart skulle ut ur huset och bäras till graven. Alla de andra sutto orörliga av förskräckelse, men husbonden Elias sprang upp i största förbittring nedtog sin laddade bössa från väggen och skyndade ut för att med döden straffa orosstiftaren. Sådant ansågs till och med kunna avvända dödsspådomen. De innevarande…..

Sid 20
…hörde ett skott, snart därefter inträdde Elias åter men han var mycket blek och sade ej ett ord på länge. Slutligen förmåddes han att omtala, hur det gått till. Han hade tydligt sett ugglan sittande på taket. Efter att ytterst noga ha siktat hade han lossat skottet och var alldeles säker på att det träffat. Icke dess mindre hade ugglan strax efter lyft vingarna och flugit sin väg åt Svartberget, flaxandet av vingarna hade låtit lika som när trasorna på åkerspöket slog mot laduväggen under blåsten. De andra fruktade att det icke varit någon naturlig uggla, det hade kanske varit något illasinnat rå, möjligen den Onde själv som iklätt sig denna hamn och kommit med sin olycksprofesia; men Elias laddade bössan åter och svor på att nästa gång en uggla visade sig skulle han döda henne om det så var Satan själv.

Några veckor därefter, då vårfisket börjat, sotto en afton Elias Ingelsson, hans hustru Ulrika, Ingel, farmor och Jonas i vedlidret sysselsatta med att rensa den under dagen fångade Viksjösillen. Vid sådana tillfällen var farmor väldigt språksam, i synnerhet om fångsten varit god, då vankades sagor i mängd. De unga lyssnade med förtjusning, även de äldre kunde ej underlåta att finna sig roade och tilltalade, stundom ett och annat som de själva komihåg. Jonas hade förevisat en liten uggla av trä som Ingel förut under dagen med sin kniv förfärdigat.  Detta gav farmor anledning att berätta följande saga om ugglornas ursprung:

I tidens början voro dessa fåglar icke så fula som nu utan tvärtom de skönaste av Guds skapade varelser. De voro nämligen älvor, så fagra som prinsessor, klädda i de skönaste vita kläder, vävda av moln och dimma och prydda med pärlor gjorda av daggdroppar. Deras boning var regnbågen som då alltid stod över jorden både dag och natt. Var afton, sedan solen gått ner, skulle dessa fagra älvor lämna sin boning och sväva omkring på jorden för att avvärja allt ont från människor och andra skapade varelser. Man kunde då stundom, när man var ute om natten, se och möta den i månskenet,

Sid 21
och var och en som haft sådant möte kunde vara förvissad om att lyckan skulle följa honom i alla hans livsdagar. Om dagarna där emot måste dessa skyddsandar hålla sig inne i regnbågen ty i dess inre fanns de allra härligaste salar och palats, men man kunde icke därifrån se något av jorden. Visserligen skulle man tycka, att var och en ålvjungfru borde vara nöjd med en så skön lott, men några av dem voro nyfikna och ville nödvändigt se solen; de hade nattetid hört mörkrädda människor prisa dess prakt och längta efter dess ljus. Därför beslöt dessa älvor en dag att olovligt smyga sig ut ur regnbågens palats för att få skåda dagsljuset och solen. För att komma ut måste de bryta sönder regnbågen på ett ställe och detta är orsaken varför han aldrig syns hel. Men när de kommo ut och flög upp mot solen förblindades deras ögon; till straff för sin olydnad förvandlades det till fula vidunder de nu är och i stället för att båda människor gott måste de nu förebåda dem olycka och skada. Endast sina ögon fick de ha kvar, fast dessa ej kunna tåla dagsljuset, men ser man dem i mörker så skifta de i regnbågens färger. Och då de fordom välgörande älvorna ej mer fingo beskydda människorna, så togs ondska och synd överhand och därför togs regnbågen bort och syns numera endast då himlen gråter över jorden.

Må vem som helst tro på sådana där kärringfabler, inföll Elias, jag gör det inte.

Ja men, invände hans hustru, man kan bli straffad om man gäckar med sådana saker. Kom ihåg historien om blinde Lars!

Den historien har jag inte hört, sa Ingel.
Jo, fortsatte farmor, blinde Lars var i sin ungdom en stor jägare och hade föresatt sig att utrota alla ugglor i Svartberget. Han hade skjutit ihjäl flers dussin, men ändå tycktes de inte minska, och då trodde han detta bero därav, att det fanns ett ugglebo på översta toppen av svarta klippan, dit ingen ännu hade kunnat klättra. Han beslöt då att klättra dit upp med sina jaktredskap samt döda alla fåglar och förstöra alla nästen där. Under det han klättrade uppför den brantaste klippan hörde han ovanför sig hela tiden ett hiskeligt skrän och tjut av ugglor och ju närmare han kom klippens spets, dess starkare……

Sid 22
..och hemskare ljöd denna rysliga låt i hans öron. Slutligen kunda han ej längre övervinna sin rädsla utan ville vända om, men då fann han att detta var omöjligt, klippan tycktes blivit ännu brantare bakom honom. I det samma såg han på hällen framför sig en ringdans av alla de ugglor som han dödat; men de hade icke sin förra skepnad kvar utan liknade sköna jungfrur i vita kläder, och han såg hur blodet droppade ur de sår han givit dem, hos några i pannan, hos andra i bröstet. Med sina forna uggleögon hade de kvar och under dansen vred de sina halsar så att ögonen hos var och en beständigt voro fästade på honom ensam. Dansen närmade sig den strake jägaren mer och mer och han kunde inte draga sig undan, ty han stod på yttersta klippkanten och det var bråddjupt under honom. Till sist voro de honom alldeles inpå livet, de räckt ut sina armar och han så att de hade uggleklor i stället för händer. De strök förbi honom under dansen och klöste honom i ansiktet. Då stötte han i förtvivlan bösskolven emot dem för att hålla dem ifrån sig, men i det samma var hela spökeriet försvunnet och bösskolven träffade bara klippväggen, som han först nu märkte, och studsade tillbaka så häftigt att han ramlade baklänges ned i djupet. Från den stund har Lars varit blind intill denna dag.

Under dylika samtal förgick tiden, mörkret tilltog och natten närmade sig alltmer. Hettan hade under dagen varit tryckande och nu drog sig tunga moln tillsammans och förmörkade hela himmelen.    

Här efter fattas resten på berättelsen. Renskrivet efter J. P. Wallins originalmanuskript som skrevs i slutet på 1870- talet. Berättelsen såldes senare som tidningsföljetong till bland annat Norrlandsposten i Gävle. Jag har ordagrant följt originalet men ändrat stavningen för läsbarhetens skull.. Ulla Ramne Annander 2009-11-07.